När hela världen faller samman på 2 minuter...

I kväll har mitt hjärta stannat, jag har blivit så hopplöst förtvivlad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. stått och darrat och gråtit.... 

Robert sprang iväg till affären för att handla de som missats till middagen, under tiden så leker ayla och kommer på att hon vill ha sin älv klänning på sig men får inte på sig den själv. 

Jag försöker hjälpa henne men nej pappa ska hjälpa, jag berättar att han gick ut och kommer strax. 

Pappa gå till jobbet? frågar hon, varpå jag svarar nej han skulle till affären. 

Hon springer in på sitt rum igen och jag går in i köket och diskar upp en stekpanna som stått sedan lunchen... tar kanske 2minuter att göra detta.

Jag kollar till posten på köksbordet och ser då att Aylas "kort" ligger där som jag glömt visa för henne. 

jag ropar på henne, inget svar... 

jag ropar igen, och igen, och igen, börjar gå och kolla vad hon håller på med eftersom jag inte får något svar.

Hon svarar ALLTID, men inte nu inget svar.. 

Paniken börjar infinna sig och jag springer runt som en yr höna, öppnar alla garderober, springer upp, kollar under sängar alla gömställen hon har och skriker efter henne men inget svar, hittar henne ingen stans.

Jag ser att robert inte låste ytterdörren efter sig och öppnar dörren och ropar på Ayla så det ekar i hela trapphuset inget svar! 

Ännu mera panik, hon svarar inte i trapphuset då måste hon vara här inne nån stans och svarar inte, hon måste gjort illa sig. är hon medvetslös? har hon satt något i halsen? lever hon? Jag ropar och ropar, hittar inte så tar mobilen och springer ut genom dörren ringandes till robert som en galning kommer halvväg ner för trappan i bara underkläder och ett linne, panikslagen och med gråten i halsen och hör då Robert och ett gråtande barn. MITT barn! 

Allt bara brister för mig då, fy tusan vad jag grät jag var så sjukt rädd! 

jag vill ALDRIG uppleva den känslan igen, blir helt kallsvettig och får svårt att andas nu när jag tänker på det.. 

Robert hade mött henne UTE! hon har alltså får upp en stor ytterdörr/port som är tung helt själv och sen kom hon inte in igen. 

Hon hade en tunn tröja och strumpbyxor på sig, becksvart ute och 4 grader... 

Hon hade gråtit och hängt på handtaget och inte fått upp dörren igen då man måste dra i den ut var det bara att putta på den (även om den är tung) ... 

Tänk om entré porten varit öppen!?!? Hade hon gått ut då i mörkret, ensam bort mot affären eftersom det var dit Robert skulle....

Tänk om någon hade kommit inifrån och haft bråttom, tänk om JAG hade hunnit ner och slängt upp dörren med henne hängande på handtaget på andra sidan, man ser inte ut så jag hade inte sett henne.. 

Hon hade mosats mot en stenvägg.... 

Tänk om Robert inte hade kommit just precis då och sett henne? 

Jag har förbannat mig själv, skämts, funderat och våndats.. HUR kunna jag inte höra att hon stängde ytterdörren efter sig? Jag diskade i 2 minuter och på de minuterna hinner hela min värld rasa samman kändes det som.

Jag vill, aldrig, aldrig, ALDRIG uppleva den känslan igen som jag tvingats utstå i kväll... 

Jag vill aldrig, aldrig. ALDRIG igen känna mig som världens sämsta mamma på det sättet.. 

Jag vill aldrig, aldrig, ALDRIG förlora henne.... 

Vad vore jag utan dig? 

 5månader underbart söta Ayla.

Första månaderna i livet

Lilla bubblan

Tokunge!

Busunge

Underbara barn!