Farbror doktorn

Igår var det dags för farbror doktorn igen med Ayla, men denna gången var det iaf inget värre än återbesök på kirurgen för hennes hemangiom.

Ayla var på riktigt bra humör igår, vi klev upp vid 7.30 och satt i soffan och myste med välling och tittade på mina vänner tiger och phu.
Sen busade vi lite och fick på oss kläder och det byttes blöjor och hade sig, sedan vid 9 tiden så vela hon sova och somnade på 15min utan gnäll och låg ned i sin säng hela tiden och jag behövde inte ens ha en hand på henne utan räckte med att vagga på sängen! (tacka vet jag vyssanlull tassar)
40min senare vaknade hon och det var lek och bus för hela slanten så mellisen glömdes bort och fick bli en tidig lunch istället.

Efter lunch lyckades jag få henne att somna igen efter lite gnällande denna gången, sen fick jag väcka henne för att hinna få på henne alla ytterkläder (det var bara 2grader just då ute) och packa in oss i vagnen och sedan bege oss iväg till hållplatsen.
Hon satt så lungt och snällt hela resan både på spårvagnen och på bussen till sjukhuset, första gången hon inte gnällt massor som vi har åkt kommunalt och hade turen att det var handikappsanpassade fordon båda gångerna så det gick lätt att komma på.
Här hemma vid spårvagnshållplatsen så stod det två andra med vagnar, så när spårvagnen kom så frågade jag dem lite snällt om jag kunna få smita på, hade båda dem gått på hade jag och Ayla inte fått plats och tvingats vänta på nästa vagn och då skulle vi inte hinna med bussen.
Berättade att vi var på G till sjukhuset och det gick bra för dem att jag smet på denna vagnen så väntade dom in nästa som kom 4min senare bara.

På sjukhuset så var det clowner som underhöll i väntrummet när vi kom dit, först verkade Ayla lite rädd för dem och drog sig mot mig och släppte inte min hand, men sen gjorde dem något så hon släppte taget och började fnissa.
Det gick fort när vi kom dit, började med att väga och hon hade gått ner lite, förra tisdagen när vi var på sjukhuset så tog dem vikt på henne och då låg den runt 9.2kg men nu så låg hon på 9004g så hon har gått ner lite sedan dess, men hon har ju varit hängig och ätit dåligt pga det så det är ingen fara, men hon bör inte fortsätta gå ner i vikt så vi ska ha lite små koll på att hon får i sig mat som hon ska.

Sen fick vi träffa Dr. och det lyssnades på hjärtat som tickade på fin, fint.
Så fick Ayla visa upp sig för 2st nya patienter med deras föräldrar och för 2st nya sköterskor, vet inte om det hade visat bilder på henne hur det var från början innan eller nå men han vela visa dem ett praktexemplar på vilka underverk propranololbehandlingen kan göra.
Så bestämde vi att öka dosen till 9ml 3gånger om dagen nu under en månad, därefter ska vi själva öka dosen till 10ml 3gånger om dagen och sedan blir det ny träff igen i slutet av februari.

Har vi tur så är det borta tills dess och vi kan gå igenom hela behandlingen gång, kolla igenom bilderna som tagits, det ska fotas nya bilder och ev diskutera hur vi ska göra om vi ska börja trappa ned på behandlingen för att sedan kunna avsluta den helt till sommaren kanske!
Längtar så efter den dagen då vi slipper stoppa i henne medicin flera gånger om dagen, och att hon ska slippa alla mardrömmar som kommer tittsomtätt pga medicinen, att hon ska gå runt och ha kalla händer och fötter konstant...

Förra tisdagen så var vi ju iväg och gjorde EEG undersökning på sjukhuset, vi har fått veta resultatet nu iaf (minns inte om jag berättat det redan eller inte) och det var bra.
Så för tillfället är det färdigt med utredningen och antagligen så är det bara affektanfall eller en tillfällighet att hon kanske var lite uttorkad, trött och annat som gjorde att hon tuppade av.
Så nu är det bara att vänta och se om det händer igen och gör de det ska vi höra av oss igen.

Jag måste säga att jag är otroligt stolt över hu duktig Ayla faktiskt är!
Jag har tappat räkningen på alla gånger hon varit på sjukhuset, barnmedicin m.m träffat läkare öht. Att hon har gjort EEG, EKG, MR, blivit nedsövd, stucken flera gånger för blodprover m.m
under sitt första år i livet, vet inte själv om jag hade pallat med allt det under så kort tid!
Och att hon är så duktig och låter läkarna göra det dem behöver, utan att klaga eller protestera, hon verkar känna sig trygg med läkare vilket glädjer mig eftersom jag har varit lite rädd för att hon ska få läkarskräck utav att träffa så många läkare som gjort massa konstiga saker med henne.

Hon är verkligen en liten kämpe, visst finns det många, många fler barn som är kämpar! Större kämpar än vad vår lill ängel är, alla barn som är riktigt sjuka, förtidigt födda flera månader m.m som överlever och de om några är RIKTIGA kämpar!
I vår FL "mammagrupp" hade vi tex. vårt första födelsedagsbarn i förrigår, men han skulle egentligen inte ha fyllt år fören i februari. Han är en riktig liten kämpe den grabben, och otroligt söt!
Så visst finns det de som är mycket större kämpar än vår lill gris, men för mig så är hon en liten hjälte och en stark kämpe i mina ögon!
Med allt hon har upplevt redan, och jag hoppas att hon kommer få ett långt och lyckligt liv utan massa problem och läkarbesök under sin uppväxt.